Årets resa gick till det underbara Edinburgh, med sitt mäktiga slott uppe på Castle Hill. Tre dagars guidningar var på schemat 🙂 Här kommer dag 1:
Scotts Monument
Dagen börjar vid Scotts Monument, som står mittemellan Old Town och New Town. Sir Walter Scott (1771-1832) var under sin levnad en av de mest framträdande författarna i Europa. I någon mening var han skaparen av den historiska romanen, där fiktiva personer möter verkliga historiska personer. I Sverige är han kanske mest känd för “Ivanhoe”, i synnerhet då filmatiseringen från 1982 spelas varje nyårsdag. Men han skrev även sånger och dikter.
En av hans första riktiga succér var den historiska romanen “Waverly”, som utspelar sig 1745, under det jakobitiska upproret slutskede (mer om det upproret senare). Waverly är även namnet på centralstationen i Edinburgh, som ligger precis i närheten, och som är den enda tågstationen i världen som är uppkallad efter en roman.
Efter Scotts död 1832 beslöt man att ett monument skulle byggas i hans ära. Med sina 61 meter är det, det näst högsta monumentet uppfört för att ära en författare. Rekordet innehar Kuba, som har byggt ett över 100 meter högt monument till författaren och frihetshjälten José Marti.
Balmoral Hotel
Ett par hundra meter bort finner vi ett av Edinburghs mer lyxiga hotell – Balmoral Hotel. Det var här som J.K. Rowling navslutade sin romanserie om Harry Potter. När hon hade avslutat boken på sitt hotellrum, tog hon en liten champangeflaska från minibaren och firade. Hon skrev även följande på baksidan av en byst föreställande den grekiske guden Hermes: “J.K Rowling finished writing ‘Harry Potter and the Deathly Hallows’ in this room (552) on 11th January 2011”. att det var här hon hade skrivit färdigt serien om Harry Potter. Rummet kallas idag för Harrry Potter-sviten och kan bokas för ca 30 000 kr/natt.
Många associerar Rowling med Edinburgh, men hon är född i England. Det var under en tågresa till Manchester från London, som idén om Harry Potter först dök upp. Hon visste omedelbart att det var en historia som hon var tvungen att skriva ned. När hon kommer till Edinburgh 1993, är det med sin ettåriga dotter och ett krashat äktenskap i bagaget, men även delar av första boken klar. Hon lever till stor del på socialbidrag och hamnar i en djup depression.
Det är i Edinburgh, med dess unika arkitektur, som hon får många idéer till hur den magiska världen som Harry Potter lever i ska se ut. När boken väl kommer ut, blir det nästan en omedelbar succé och Rowling går från låginkomsttagare till att bli en av Storbritanniens rikaste kvinnor.
The Duke of Wellington
Mittemot Balmoral Hotel står Arthur Wellesley, 1:e hertig av Wellington, staty. Han förde flera framgångsrika fälttåg mot Napoleon, där hans största bedrift var att som ledare för den allierade armén besegra Napoleon vid Waterloo 1815. Det var först efter slaget som han blev hertig av Wellington. 1828 blev Wellington premiärminister i England och han gick bort 1852, 83 år gammal.
Så stor var han under sin levnadstid att han kommit att ge namn åt Nya Zeelands huvudstad, en stövelsort (idag syftar det även till gummistövlar rent generellt), men även en maträtt. Staden Wellington grundades av brittiska nybyggare 1839, som ville hedra den då ännu levande hjälten från Waterloo, genom att döpa staden efter honom.
När det kommer till stövlarna, så brukade Wellington bära s.k. hessianska stövlar. Men han ansåg dem för vida och svåra att rida i, dessutom ville han att de skulle ha lite mera klass, så att de kunde bäras på finare tillställningar. Han gav instruktionerna till sin skomakare, som genast gjorde vad Wellington efterfrågat. Wellington blev mycket nöjd med resultatet och bar dem ständigt. Snart blev det högsta mode att bära likadana skinnstövlar som den store hjälten och de kom allmänt att kallas för Wellingtons. Stövlarna var gjorda av läder och skulle vara vattentäta. När gummistövlar senare började tillverkas, kom även de att kallas för Wellington i Storbritannien.
Slutligen har vi maträtten Beef Wellington, som fått ett uppsving på 2000-talet, då det är Gordon Ramseys signaturrätt och att vi var vant oss vid att han skriker åt sina kockar i TV när de inte kan tillaga den perfekt (som för övrigt är mycket svårt)
Det har berättas att Wellington inte var särskilt intresserad av mat och att hans kock därför fick fria händer att laga vad han ville. Det är nu tillkomsten av Beef Wellington tar sin början. Man ska snabbt bryna en oxfilé, sedan rulla in den i en smördeg tillsammans med gåspaté och en svamp- och örtröra, varefter den sätts in i ugnen. Även om varianter av detta funnits i både Frankrike och England, är det under namnet Beef Wellington som den vunnit sin berömmelse.
Heart of Midlothian
Precis utanför St Giles Cathedral kan man på marken finna “The Heart of Midlothian”. Det var här som det gamla fängelset Tolbooth låg, och märket fanns precis vid ingången, varav det även blev smeknamnet på fängelset. Det är även namnet på en bok av Sir Walter Scott och ett av stadens fotbollslag. Många i Edinburgh har den något otrevliga ovanan att spotta på märket då de går förbi. Tydligen ska det ge tur…
The Edinburgh Award
Runtomkring stayn av Alexander och Bukefalos kan man finna ett antal handavtryck i marken. De personer som har fått göra dessa avtryck har tilldelats “The Edinburgh Award”, då de gjort att staden uppmärkasammats på ett positivt sätt. Bland handavtrycken kan vi bl.a. finna Skottlands största deckarförfattare Ian Rankin och skaparen av Harry Potter, J.K. Rowling. Hennes rykte har dock fått sig en törn de senaste åren, då hon gjort uttalanden som kan tolkas som transfobiska.
Alexander och Bukefalos
Utanför the City Chambers finner vi en staty av Alexander den store och hans häst Bukefalos. Historien om hur Alexander lyckas tämja den vilda hästen är vida känd, inte lika känt är varför hästen i denna skulptur har grisöron. Men vi tar det från början.
Enligt legenden ska Alexander den store vid endast 13 års ålder lyckats tämja den bångstyriga hästen Bukefalos. Ingen av Filip II:s män lyckades tygla hästen, utan att riskera sina liv. Alexander sa till sin far att han kunde göra det. Han närmade sig försiktigt hästen och tog tag i betseln. Han vände sedan Bukefalos mot solen och började viska luhnande ord i hans öra. Alexander hade sett att Bukefalos var rädd för sin egen skugga, vilket var orsaken till att han vände honom mot solen. Fadern gav honom hästen som skulle bli Alexander trogen genom hela sitt liv. Har ävenfått en stad uppkallad efter sig, Bukefalia, där han dog. Staden låg vid floden Jhelum, mellan Pakistan och Indien.
Statyn i Edinburgh började byggas 1832, men blev inte avtäckt förrän 1884. Det här var en period i Edinburghs historia, då framförallt det antika Grekland stod som förebild för stadens skulpturer, vilket är en orsak till att staden ibland kallas för ”Det norra Aten”. John Steel som hade fått uppdraget av staden att göra statyn, fick hela tiden sin betalning uppskjuten, vilket gjorde att det tog drygt 50 år innan den avtäcktes. När den väl avtäcktes hade dock Steel gjort en förändring från ursprungsmodellen. Han hade gett Bukefalos grisögon. Troligtvis var det hans sätt att visa sitt missnöje med den länge uteblivna betalningen, även om det inte går att bekräfta.
The Mercat Cross
På The Royal Mile (gatan som går mellan Edinburgh Castle och Holyrood Palace) finner man “The Mercat Cross”. Liknande medeltida byggnader kan man finna i många skotska städer, då det visar på att kungen tillåtet handel i staden. De användes även när kungen skulle proklamera nya lagar eller annan viktig information. Senast den användes för detta var 2023, när Charles III blivit ny kung av Storbritannien.
På “The Mercat Cross” i Edinburgh kan vi se flera av Skottlands nationalsymboler, i bl.a. vapensköldarna.
I toppen av byggnaden ser vi en enhörning med den skotska flaggan. Enhörningen representerar Skottland, men kan även symbolisera Jesus och renhet från synd. Den skotska flaggan med sitt vita kors med blå bakgrund kallas ofta för Andreaskors. Andreas eller St Andrews på engelska är Skottlands nationalhelgon. Andreas var Jesus första lärjunge och bror till Petrus. När han dog för sin tro bad han om att inte bli korsfäst på samma sätt som Jesus, då han inte ansåg sig vara värdig det. Hans önskan uppfylldes och han korsfästes på ett X-format vitt kors, en dag då himlen var alldeles blå (det menade i alla fall skottarna förr i tiden). På en annan vapensköld kan vi se ett rött lejon, som är en symbol för kungahuset. Det sägs att skottarna införde lejonet, sedan Richard Lejonhjärta hade infört ett lejon i det engelska vapnet, och de ville inte vara sämre. Slutligen kan vi finna tisteln – Skottlands nationalblomma. På 1200-talet genomförde Norge en attack mot Skottland, för att ta tillbaka områden som de förlorat århundradena tidigare. Det skulle bli en nattlig överraskningsattack. Enligt legenden ska de norska soldaterna tagit av sig sina skor, för att ljudlöst smyga sig fram. Men en av soldaterna trampar på en tistel och vrålar ut i smärta. Skottarna anar nu att fara är å färde och gör sig redo för strid. Norrmännen besegras och tisteln är den stora hjälten för dagen. Under de följande århundradena blir tisteln alltmer synonym som en symbol för det skotska kungahuset.
David Hume
David Hume (1711-1776) är kanske Skottlands största filosof, historiker och nationalekonom tillsammans med Adam Smith. Hume som menade att man endast kunde lita på sina erfarenheter när vi ska beskriva verkligheten och var emot allt som hade med skrock eller liknande att göra. Hume skulle antagligen vända sig i graven om han visste att universitetsstudenter gärna kommer och gnuggar hans stortå innan tentor för att få tur…
The Writers Museum
I denna underbara byggnad, en tvärgata från the Royal Mile, huserar “The Writers Museum”. Muséet tillägnas Skottlands tre stora författare, Robert Burns (1759-1796), som anses vara Skottlands nationalskald, och till viss del kan liknas med Carl Michael Bellman, då han var lika bekväm med att umgås med folk på pubar som med aristokratin i de finare salongerna (mer om Burns senare).
Den andra författaren är givetvis Sir Walter Scott (1771-1832), som genom sina böcker och dikter, skapade en patriotisk känsla bland skottar, men såg även till att turismen ökade, då hans naturskildringar i sina böcker skapade ett intresse för Skottland.
Slutligen uppmärksammas här även Robert Louis Stevenson (1850-1894). Bland hans kändaste verk finner vi bl.a. “Skattkammarön”, som på många sätt skapat bilden av piraten på 1700-talet, samt “Dr Jekyll och Mr Hyde”. Tillkomsten och inspirationen till denna bok kommer vi återkomma till.
The Elephant House
Edinburghs kanske kändaste café eller i alla fall det som är det mest fotograferade, är utan tvekan “The Elephant House”. Det har dock inte deras kaffe eller bakelser som är orsaken till dess berömmelse, istället har det att göra med att J.K. Rowling ofta satt här i sin tidiga karriär och skrev på Harry Potter. Vanligtvis vid samma bord, kunde hon sitta i timmar och skriva, inte sällan när hon hade sin dotter sovandes i sin barnvagn. När hon blivit känd, var det inte lika lätt att sitta och skriva här, då hon ständigt blev avbruten. Tyvärr råkade cafét ut för en brand 2021 och har varit stäng sedan dess. Dock kunde bordet som Rowling suttit vid räddas, till många Harry Potter fans stora glädje.
Greyfriars Bobby
Utanför Greyfriars Kirkyard står en vattenfontän föreställande en Sky Terrier vid namn Bobby. Bobby blev mycket känd under sin samtid, då han efter sin husses bortgång under 14 år satt vid hans grav. Borgmästaren gav Bobby ett halsband och förklarade honom som medborgare av Edinburgh, därmed kunde han inte fångas in av en hundfångare och avlivas. När Bobby dog lät man begrava honom på kyrkogården, men inte på helig mark, då djur inte har den rätten.
Många har blivit rörda av historien om den trogna Bobby och Disney har till och med gjort en film om honom. Tyvärr är historien inte riktigt sann… I själva verket verkar det röra sig om två hundar. Den ursprungliga hunden var inte ens en Sky Terrier. Den verkar dock ha vakat vid sin husses grav. Men efter en tid fick den även mat för att ständigt återkomma till graven.
En restaurang i närheten insåg Bobbys PR-värde och såg till att han var på plats, det innebar goda affärer för dem när turister kom för att se Bobby. När Bobby dog 1872 ersattes han av en annan hund, nu en Sky Terrier, och det är denna hund som har blivit avbildad på statyer och fontäner samt ligger begravd vid kyrkan.
Thomas Riddell
För Harry Potter fans är ett besök på Greyfriars Kirkyard ett måste. Inte minst för att man där kan finna en gravsten med namnet Thomas Riddell. För de som inte är Potter-fans, heter huvudskurken i berättelserna Thomas Riddell, innan han blir känd under namnet Voldemort. Rowling själv menar på att hon inte tagit namnet från gravstenen, men det hjälper föga för att minska turistströmmen till graven.
William McGonagall
William McGonagall blev känd under sin samtid för att varit en fruktansvärd poet, något han själv aldrig insåg. Han var övertygad om att folket för eller senare skulle förstå hans storhet. Han rimmade illa, han tog upp känsliga ämnen, som t.ex. tragiska olyckor, på ett olämpligt sätt och han läste upp sin poesi på pubar, där han tvingade på folket att lyssna till alkoholens skadeverkningar, vilket inte var helt populärt… När han dog 1902 var han känd som världens sämsta poet, så även om han inte blev uppskattad under sin samtid har han i alla fall gått till historien, vilket är mer än vad man kan säga om många andra poeter. För övrigt finns det en karaktär i Harry Potter som bär samma efternamn, vilket bidragit ännu mer till hans ökade kändisskap.
George Heriot’s School
Vidare sägs det att George Heriot’s School, som ligger precis vid kyrkogården ska ha inspirerat Rowling till Hogwarts. Även här delades eleverna in i fyra olika föreningar/hus förr i tiden, då det var en pojkskola. Men här hette de inte Gryffindor, Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff som i Harry Potter böckerna. Men det finns vissa likheter. Dels har vi huset “Lauriston”, som hade gröna färger som “Slytherin”, “Greyfriars”, som bar vitt som huvudfärg, likt ränderna på Huffelpuffs grävling. Vidare har vi “Raeburn” vars färg var röd, som Gryffindor och slutligen “Castle” som hade blått likt Ravenclaw.
Mckenzies mausoleum
Den kanske kändaste graven på kyrkogården tillhör George Mackenzie (1636-1691). Han var en av de mäktigaste officerarna under Karl II (1660-1685) och ansvarig för att förfölja de skotska presbyterianerna, även kända som covenanterna, som vägrade rätta sig efter den tro som Karl II förespråkade. Efter att covenanterna förlorat slaget vid Bothwell Brig, fängslade Mackenzie 400 utav dem vid ett fält som låg i anslutning till kyrkogården. De som senare avrättades (ett hundratal) fick ett monument uppfört på kyrkogården 1706 – ”the Monument of Martyrs”. Andra hängdes vid Grassmarket, där det också finns ett minnesmonument över de avlidna.
Men det är inte därför som Mackenzies grav har blivit känd. Orsaken är att det sägs att Mackenzie än idag hemsöker platsen och det har rapporterats att han till och med har skadat människor. Människor har vid ett flertal tillfällen oförklarligt fått rivmärken och andra skador när de befunnit sig på kyrkogården. Ytterligare uppmärksamhet fick graven när några tonårspojkar bröt sig in i graven, tog hans kranium och började spela fotboll med det. Straffet blev samhällstjänst på kyrkogården.
“Mortsafes” och liktjuvar
I början av 1800-talet var Edinburgh ledande i utvecklingen av forskningen kring anatomi. Men för att behålla den ställningen var man tvungen att ha ett ständigt inflöde av döda kroppar som man kunde dissekera i undervisningen. Enligt skotsk lag fick personer som dött i fängelser, de som begått självmord, samt döda kroppar som tillhörde föräldralösa användas för att dissekeras.
Men universiteten hade ständig brist på döda kroppar, vilket öppnade för en ny marknad, där man kunde tjäna pengar på handeln med döda kroppar. Studenter, föreläsare och liktjuvar var de som fann den nya marknaden lukrativ.
Det skotska lagsystemet var något komplicerat när det kom till handel med döda kroppar. Den skotska lagen gjorde gällande att gräva upp en kropp, samt ta saker från graven var ett brott. Men en död kropp tillhörde inte någon och därför var det inte ett brott att bortföra ett lik.
På 1820-talet hade Edinburghs invånare gått ut på gatorna för att protestera mot gravplundrarnas framfart. För att förhindra gravplundrare från att ta de nyligen begravda kropparna, betalade vissa vakter för att vakta gravarna till deras avlidna släktingar.
De som inte hade råd med vakter kunde själva vakta graven några dagar, tillräckligt länge för att liket skulle börja ruttna och förlora sitt värde. På flera kyrkogårdar byggdes vakttorn, i andra fall la familjen riktigt tunga stenblock över sina släktingars gravar under ett par dagar för att skydda dem . Vissa familjer köpte en ”mortsafe”, d.v.s. ett galler som skyddar graven från att bli plundrad. Allt detta gjorde det svårare för liktjuvar att komma åt de åtråvärda färska liken.
White Hart Inn och Skottlands värsta seriemördare – Burke och Hare
Skottlands i särklass mest kända seriemördare är William Burke och William Hare. Under ett par månader under året 1828, dödade de åtminstonde 16 personer innan de slutligen åkte fast.
Men att deras mordiska karriär ens satte fart hade med slumpen att göra. Burke och hans flickvän ägde en taverna, där de hyrde ut rum på både lång och kort sikt. En av deras gäster var den pensionerade soldaten Douglas. När han plötsligt dör en dag, med en skuld på 4 pund till Burke, tar en idé sin form. Burke övertalar Hare att man borde sälja kroppen till universitet, som alltid är i behov av kroppar att dissekera i sin undervisning, istället för att begrava den. Sagt och gjort. De lyckas sälja kroppen till Dr John Knox som betalar drygt 7 pund, mycket mer än de hade hoppats på.
En affäridé föds nu, där de ska sälja döda kroppar till Knox. Problemet är bara att de kan inte vänta sig att ha samma tur som de hade med Douglas, att folk ska dö naturligt på deras taverna. Det är nu de beslutar sig för att de ska hjälpa sina gäster att korsa gränsen till dödsriket. Deras metod är att först supa ned sitt offer, sedan sätter sig en av dem på offrets bröst, varav den andra kväver hen. Det här har senare kommit att kallas för “Burking”. Eftersom de inte kunde döda alla sina gäster, begav de sig även ut på gatorna för att bjuda hem folk som de kunde döda. Det sägs att “The White Hart Inn”, var en av de pubar de använde som jaktmark.
John Knox köpte gladeligen alla kroppar, som han sedan dissekerade i sin undervisningssal, och ställde aldrig några frågor om var liken kom ifrån. Men deras tur skulle inte vara för evigt. Till slut blir de avslöjade. Men eftersom de flesta kroppar redan är borta, erbjuds Hare att bli kronvittne, och därmed slippa straff om han erkänner allt. Detta gör han gladligen för att slippa galgen och Burke döms till döden genom hängning, vilket sker utanför “Tolbooth prison” den 29 januari 1829, inför en publik av 25000. Burke blir därefter dissekerad inför allmänheten, hans skelett sätts på ett museum, man gör en dödsmask och slutligen gör man en bok av hans skinn. Hare må ha blivit fri, men han jagas bort från Edinburgh av en arg mobb och om hans fortsatta öden vet vi inget. Dr John Knox ansågs inte ha någonting med morden att göra, men hans rykte var förstört i Edinburgh. Han flyttade därför till London och fortsatte sin karriär där.
Half-Hangit Maggie
Ett stenkast från “The White Hart Inn” ligger puben “Maggie Dickson’s”. Namnet på puben härstammar från en kvinnan som levde på 1700-talet och här är hennes historia:
Margaret Dickson sålde fisk på High Street i Edinburgh. Hon var vacker och alltid glad, vilket gjorde att hon sålde slut på sin fisk tidigt under dagen. Men det fanns en sak som oroade Maggie som hennes vänner märkte. Maggie hade endast varit gift i ett och ett halvt år när hennes man hade begett sig till Newcastle nio månader tidigare för att hitta ett jobb. När han hade hittat ett jobb skulle han skicka efter henne, så att de kunde starta ett nytt liv i Newcastle.
Men Maggie hade inte hört av sin man sedan han lämnade Edinburgh. Eftersom de hade varit lyckliga undrade hon vad som hade hänt med honom. Trots avrådan från sin familj och sina vänner beslöt hon sig för att bege sig till Newcastle för att leta efter sin man.
Efter att ha gått i två dagar kom hon till gränsstaden Kelso. Hon tog in på ett värdshus och stannade över natten. Det här var mitt under sommaren och det var mycket folk som besökte värdshuset. Värdshusparet var i behov av extra hjälp och hade gillat Maggies uppsyn och hade erbjudit henne en tillfällig anställning som servitris. Efter att ha tänkt igenom saken noga, insåg hon att det vore bra att utöka reskassan lite innan hon fortsatte sin färd och tackade därför ja till erbjudandet.
Men Maggie blev kvar längre än hon hade tänkt. Dels för att hon gillade jobbet, men kanske framförallt för att värdshusparet hade en son som hon hade blivit förtjust i. Dessutom visade det sig att hon hade blivit gravid. Hon berättade för sonen, men han vägrade att lyssna eller ta ansvar. Hon pratade då med värdshusparet, men de sa endast åt henne att bege sig hem.
Den natten gick hon till sängs med gråten i halsen och ett brustet hjärta, men det skulle bli värre under natten. Hon vaknade med stora smärtor i magtrakten och fylld med mörka tankar beslöt hon sig för att sig ned till floden Tweed och avsluta sitt liv.
Väl nere vid floden föll hon ihop av smärtor och där vid flodkanten förlöste hon ett döfött barn. Smärtan hade försvunnit och i någon mening även ett problem. Att vara ensamstående mamma i 1700-talets Skottland, dessutom med ett barn som hade fötts utanför äktenskapet, kom med en skam och ekonomisk svårighet som är svår att föreställa sig idag, men som var en olidlig realitet då.
Plötsligt fylldes Maggie med en ny livslust, hon ville inte längre dö. Hon tog barnet och la det i floden, sedan begav hon sig tillbaka till värdshuset, packade ihop sina saker och gav sig av i gryningen. Men ännu var det inte slut med Maggies missöden.
Hon hann inte särskilt långt innan Kelsos stadsvakter arresterade henne. En morgonpigg fiskare hade upptäckt det döda barnet i floden, i närheten av värdshuset. Efter lite förfrågningar stod det klart att det var Maggies barn och han informerade vakterna som snart hade henne fast.
Hon fördes till Edinburgh och sattes i en cell på Tolbooth. Det blev snart rättegång och där dömdes hon dels för att ha dolt sin graviditet dels för att ha dödat barnet (de ansåg att det hade varit levande när hon hade fött det). Hon dömdes till hängning på Grassmarket. Året var 1724.
En stor skara människor hade samlat för att bevittna hennes avrättning. De flesta var där för att sörja hennes tragiska öde. Flertalet hade hade sympati för den söta fiskhandlaren som de kände igen från Edinburghs gator, och som de omöjligtvis trodde kunde ha begått ett överlagt mord på sitt eget barn.
Bödeln lade snaran runt hennes hals och kort därefter dinglade hennes livlösa kropp på Grassmarkets torg. Nu kom en märklig scen att utspela sig där studenter från Edinburghs universitet och Maggies vänner från Musselburgh kom att slåss över vilka som skulle få tillgång till kroppen.
För att förstå orsaken till slagsmålet måste vi förstå tiden de levde i. I början av 1700-talet hade den skotska upplysningen precis tagit fart. Edinburgh var på väg att utveckla sig till medicinvetenskapens huvudstad, där nya framsteg på det vetenskapliga området hela tiden gjordes, och i synnerhet inom den anatomiska vetenskapen. Men för att framstegen skulle fortsätta behövdes ständigt nya kroppar som kunde dissekeras, problemet var bara att det var väldigt svårt att få tag på kroppar som lagen tillät att man kunde dissekera. Enligt lagen fick liken från kriminella som hade avrättats användas till detta och det var därför som ett stort antal medicinstudenter hade samlats på Grassmarket – för att ta Maggies kropp till universitetet, så att professorerna kunde dissekera henne.
Det blev en intensiv och jämn kamp mellan studenterna och Maggies vänner, men efter ett tag grep en del av den övriga publiken in på Maggies vänners sida och studenterna jagades på flykten.
Maggies lik lades i en kista som sattes på en kärra, varpå vännerna började färden tillbaka till Musselburgh för att begrava henne. Att dra kärran med kistan var tungt och när de hade kommit till Peffermille, bestämde de sig för att ta en paus och vila samt ta något att dricka. De ställde kärran utanför ett värdshusfönster och gick sedan in för ett glas. De satte sig vid fönstret så att de kunde ha uppsikt över kärran. Efter ungefär en timme gick de ut igen och märkte till sin förskräckelse att kistan skakade och att ljud hördes inifrån den.
Den modigaste i sällskapet närmade sig sakta kistan med en kniv i sin hand. Med hjälp av kniven öppnade han kistan och blev minst sagt förvånad när han såg Maggie ligga där med öppna ögon, blå i ansiktet, kippandes efter andan och med fingrar som var alldeles blodiga efter att hon försökt klösa sig ur sin fångenskap.
De tog in henne på värdshuset och gav henne ett par glas rom tills hon lugnade ned sig, sedan hjälpte värdshusfrun till att tvätta henne, varefter resan till Musselburgh fortasatte.
Det hade gått från att vara ett begravningståg till att bli ett segertåg. När de ankom till Musselburgh togs hon emot som en hjälte. Men snart spred sig ryktena om hennes överlevnad till Edinburgh, som genast såg till att hon arresterades och åter sattes i en cell på Tolbooth.
Det bestämdes att en ny rättegång skulle hållas och utgången var redan klar, Maggie hade en gång dömts till döden och det var det som skulle ske igen. Precis när rättegången skulle börja, klev en man in i salen och sa med hög röst ”Stopp!”.
Alla vände sig om och kunde se att mannen som hade stigit in var en av Edinburghs mest respekterade jurister. Med hög röst förklarade han att enligt skotsk lag kan man inte dömas för samma brott två gånger och i synnerhet inte om man har dödförklarats. Jublet steg i rättegångssalen när det bestämdes att Maggie skulle gå fri. Maggie själv svimmade av nervspänningen.
Maggie åkte tillbaka till Musselburgh där en stor fest hölls till hennes ära. Snart var hon tillbaka på Edinburghs gator, säljandes sin fisk med samma glädje, charm och sitt vinnande leende, men hennes nacke var lite sned sedan hängningen.
Hon kom att gifta om sig och fick flera barn. I ytterligare trettio år skulle hon leva innan hon slutligen dog. För befolkningen i Edinburgh kom man aldrig att glömma Maggies öde, eller Half-Hangit Maggie som hon allmänt kallades.
Victoria Street
En av Edinburghs vackraste gator är Victoria Street, ursprungligen hette den Bow Street, men sedan drottning Victoria kröntes 1837, bytte den namn. Gatan tillkom mellan 1829 och 1834 och var en del av projektet att rusta upp, snygga till och modernisera Old Town. Och för alla Potter-fans kommer här ytterligare en referens. Det sägs att gatan med alla sina små affärer gav inspiration till Diagon Alley, den livliga gatan där Harry Potter köper sitt första trollspö.