Edinburgh – Dag 3

The World’s End

Ungefär i mitten av the Royal Mile kan man få en god öl i en trevlig miljö på den populära puben “The World’s End”. Här gick tidigare stadsmuren och här fanns en av portarna in till staden. På gatan utanför puben kan man se kopparplattor i marken som märker var muren och porten en gång stod. För många människor i Edinburgh utgjorde muren en gräns till en annan värld och lämnade man staden kunde man bli tvungen att betala skatt på de saker man hade när man återvände, vilket ledde till att många aldrig lämnade staden. Platsen kallades därför för “The World’s End”.

Princes Street och Princes Street Garden

Redan i slutet av 1600-talet var det många som insåg att Edinburgh var överbefolkat, smutsigt och att slummen hade brett ut sig allt mer. Staden behövde vidgas och nya bostäder byggas för de rika, som inte längre ville bo granne med, i deras tycke, fattigt patrask och ständigt utsättas för den stank som omgav staden. Det dröjde dock till andra hälften av 1700-talet innan byggandet av New Town tog fart.

New Town byggdes i flera etapper mellan 1767 och 1850, där gatorna var breda och husen stora. Det första huset som byggdes i New Town går än idag att beskåda på Thistle Road (huset inrymmer idag Thistle Court).

Det som avskiljer New Town från Old Town är Princes Street. Från början var det tänkt att gatan skulle heta St Giles Street, efter Edinburghs skyddshelgon, men kung George III tyckte att namnet förknippades för mycket med St Giles Cathedral i Old Town och all den slum som fanns där. Han föreslog därför Princes Street efter sin äldsta son George, sedermera George IV.

För att genomföra bygget beslöt man även att torrlägga den konstgjorda sjö (loch) som skapats av Jakob III 1460, som en skyddsvall mot fiender. Men med tiden blev sjön en sanitär olägenhet, då allt avfall dumpades där och stanken var fruktansvärd. 1820 hade sjön torrlagts och arbete genomfördes för att ge den grönska. Idag utgör det en underbar park, där bl.a. konserter kan hållas men framförallt är det en plats som många edinburghare gärna uppsöker en solig dag för att koppla av.

Old College – Edinburgh University

En del av Edinburghs många universitetsbyggnader är det vackra “Old College”. På 1860-talet var en av professorerna på universitetet Dr Joseph Bell. Han var en otroligt populär föreläsare under sin tid, men för eftervärlden har en mest blivit känd som den “riktiga” Sherlock Holmes. Bell menade att för att ställa en diagnos måste man observera noga, dra slutledningar utifrån observationerna och komplettera med bevis. Han kallade detta tillvägagångssätt för “Metoden”.

Han tog in patienter, som han aldrig träffat förut, i sina fulla föreläsningssalar och utbytte några artighetsfraser med dessa. Inför förstummade studenter kunde han sedan berätta från vilken stad/område hans patienter kom ifrån, vad de hade för yrke och vilka åkommor de led av.

En av dem som imponerades av detta var en ung student som hette Arthur Conan Doyle. Han lyckades bli Bells assistent och antecknade noga hur professorn arbetade. Bell kallades ibland in för att hjälpa till vid polisutredningen för att avgöra om döda personer hade dött en naturlig död eller blivit mördade.

Arthur Conan Doyle öppnade en praktik efter avslutande studier, men hans stora intresse låg i att skriva berättelser, helst historiska romaner.

Vid ett tillfälle bestämmer han sig för att skriva en deckarroman. Han kommer ihåg hur Bell arbetade och använde honom som inspiration för sin detektiv, som han döper till Sherlock Holmes. Som vi alla vet kom det med tiden att bli en otrolig succé och den hade inte varit möjlig om det inte vore för Dr Joseph Bell.

Old Parliament house – Supreme Court

På den här balkongen annonserades det ut 1707 att Skottland hade blivit en del av Storbritannien och att det skotska parlamentet skulle stängas ned. Men hur kunde Skottland gå med på det här?

Låt oss gå tillbaka något i historien. 1603 dog Elizabeth I av England utan att efterlämna några arvingar. Flera menade att hon på sin dödsbädd utsåg Skottlands kung Jakob VI till engelsk kung, då han hade Tudorblod i sig. Oavsett om hon sa detta eller inte kom han att bli kung över både Skottland och England, men det blev inget gemnsamt land utan en personalunion, som styrdes av samma kung, men där båda länderna var självständiga.

Jakob VI blev Jakob I i England, varför han ofta kallas Jakob I/VI. Redan tidigt hade han tankar på att slå ihop de två länderna, men parlamenten i respektive land sa nej, då de var rädda att förlora en del av sin makt. 1606 skapade han en unionsflagag för de tre rikena Irland, England och Skottland. Det är en blandning av den engelska och skotska flaggan, samt St Patrick’s röda x-formade kors. Wales har inga färger eller symboler i flaggan.

James kallade även ofta sitt rike för “Kingdom of Great Britain”. Flaggan som framförallt användes i sjöfarten fick namnet “Union Jack”. Vissa menar på att det beror på att Jakob skapade den, andra menar på att skeppsflaggor ofta kallades för “Jack” och att det är därifrån den fått sitt namn. Men Jakob skulle inte lyckas förena de olika rikena till ett land, det skulle dröja ca 100 år.

I slutet av 1600-talet la sig en kyla i flera år över norra Europa som skapade missväxt och svält. För Skottlands del var det den kallaste perioden på över 700 år. Man räknar med att mellan 5% och 15% av den skotska befolkningen dog. Som inte det var illa nog skulle det bli ännu värre. Samtidigt som denna katastrof pågick, och kanske delvis p.g.a. den, bestämde sig det skotska parlamentet för att man skulle kolonisera delar av Panama och ska “New Caledonia”. Enorma summor satsades på projektet, i synnerhet av privatpersoner (och många av dem satt i parlamentet).

Projektet blev ett horribelt misslyckande. Inom ett år hade 80% av de skotska kolonisatörerna dukat under för sjukdomar, krig med ursprungsbefolkningen, svårigheter att odla med svält som följd samt konflikter med engelska och holländska kolonisatörer.

Ungefär 20% av alla kontanter i Skottland hade satsats i projektet och de var nu borta. Skottland stod inför en konkurs. Men då uppstod England som en “räddande” ängel. De erbjöd att betala av stora delar av skulderna, samt sköt in med en och annan muta för att få det skotska parlamentet att gå med en sammanslutning med England. År 1707 uppstod Storbritannien och Skottlands parlament stängdes.

Först 290 år senare, den 11 september 1997, röstade skottarna för att åter ha ett eget parlament vilket blev verklighet 1999. Men det är många skottar som inte tycker att det räcker. De vill bli ett helt självständigt land, men där är vi inte riktigt ännu.

Witches Well

I slutet av januari 1590 stod häxorna i North Berwick inför rätta i Högsta domstolen i Edinburgh. De anklagades för att ha utfört häxeri mot ingen mindre än den skotske kungen James VI.

Det hela började med att James VI skulle gifta sig med den danska prinsessan Anne. När Anne skulle segla till Skottland och sin blivande make möttes de av ett sådant oväder att de var tvungna att vända hem. James VI bestämde sig då för att ta sin flotta och segla till Norge (som var en del av Danmark) för att hämta sin brud. Även han råkade ut för ett hemskt oväder, men lyckades ta sig till Norge och möta sin blivande brud.

Den danske kungen Kristian IV menade att det var häxor som hade legat bakom stormarna. Häxprocesser inleddes i Danmark, vilka under den här tiden var i full gång, och James VI tog stort intryck utav dem. Den 23 november 1589 gifte sig James och Anne i Oslo och därefter åkte de till Skottland. Nu kunde det varit så att James skulle ha glömt allt om häxor om det inte hade varit för en man vid namn David Seaton i Trenton.

Seaton hade sett hur hans jungfru, Gillis Duncan, hade smugit ut på kvällarna i vad han trodde var möten med Djävulen. Dessutom ansågs Gillian ha en helande förmåga vilket gjorde henne än mer suspekt, och en trolig häxa.

Det ligger nog närmare sanningen att Seaton var intresserad av Gillis, men kände sig förnärmad när hon inte ville vara honom tillmötesgående. Att hon smög iväg på kvällarna, skulle kunna förklaras med att hon hade en kärleksaffär, vilket Seaton i sådana fall skulle hata. Allt detta är dock spekulationer och går inte att bevisa. Vilka motiv Seaton hade för att anklaga henne för att vara en häxa är höljt i historiens dunkel.

En dag börjar han förhöra Gillian om hennes nattliga eskapader och helningsförmåga, men Gillian erkänner ingenting. Seaton börjar då tortera henne. Först använde han en tumskruvare som krossade hennes fingrar och därefter sattes rep runt hennes huvud, vilka spändes hårt. Trots denna tortyr erkänner hon ingenting. Seaton börjar nu leta efter något djävulsmärke på hennes kropp och finner till slut ett märke på hennes hals. Av någon anledning är det detta som får Gillian att bryta ihop. Hon erkänner plötsligt att hon är en häxa, dessutom så pekar hon ut flera andra kvinnor som häxor, varav en var en barnmorska vid namn Agnes Simpson.

Efter tortyr erkände även Simpson att hon var en häxa. Under förhören med Gillian, Simpson och andra misstänkta häxor framkom det att de hade skickat stormar över kung James skepp när han var på väg till Danmark. I förberedelserna inför stormen hade de döpt en svart katt som sedan kastades i vattnet vid Leith Pier. Agnes Simpson erkände att hon vid ett tillfälle hade mött Djävulen i North Berwicks kyrka. Agnes och de andra häxorna hade vid detta tillfälle tvingats kyssa Djävulens bak som ett tecken på lydnad.

James fattade nu ett personligt intresse för dessa häxor, då de hade erkänt att de försökt sänka hans skepp. När han lyssnade på Agnes Simpsons vittnesmål i Holyrood Palace kallade han henne för en lögnare. Det sägs att Agnes då tog tag i honom och viskade saker i hans öra som James och Anne hade pratat om i sängen under sin bröllopsnatt. James svängde nu helt och blev fullständigt övertygad om att Agnes och de andra var häxor. Agnes fördes till Castle Hill, där hon senare ströps och brändes.

I och med den här händelsen hade häxprocesserna även kommit till Skottland, och det skulle bli ett blodigt århundrande som följde, där tusentals kvinnor (och en del män) avrättades för häxeri, innan man till slut tog förnuftet till fånga och insåg det absurda i det hela.

På Castle Hill innan man kommer till Edinburgh Castle finns en fontän som kallas ”Witches Well”. Den ska erinra om den galenskap som skedde här för 400 år sedan, där över 300 ”häxor” avrättades.

Dugald Stewart Monument

1831 byggdes Dugald Stewart Monument uppe på Calton Hill för att hedra författaren och filosofen Dugald Stewart (1753-1828) för sina insatser under den skotska upplysningen. Monumentet har inspirerats av det grekiska monumentet Lysikrates i Aten och består av nio koniska kolonner med en upphöjd urna i mitten.

Stewart dog 1828 och det var “The Royal Society of Edinburgh” som bekostade uppförandet av monumentet. William Henry Playfair, var arkitekten bakom monumentet och han var även arkitekten bakom “The National Monument”, som står i närheten. Det är inte för inte som Edinburgh kallas för “Athen of the North”. Dugald Stewart berömmelse har för de flesta försvunnit under tidens gång, men hans monument utgör ett givet motiv när man vill ha ett foto av Edinburgh, då man i bakgrunden kan skymta bl.a. Edinburgh Castle, the Scotts Monument och klockan på Belmoral Hotel.

National Monument

1822 bestämdes det att Calton Hill skulle bli platsen för “The National Monument”, som skulle bli en meditativ plats där man kunde hedra och minnas de som hade dött under kriget med Napoleon. De mest prominenta av de avlidna skulle begravas i de katakomber som skulle byggas under marken. Tanken var att monumentet skulle efterlikna Parthenon i Aten.

Bygget, som till största delen var privat finansierat, påbörjades 1826 och beräknades kosta 42 000 pund. De åtta stenkolonnerna fraktades från Craigleith Quarry. De var så stora och tunga att det krävdes 12 hästar och 70 man för att frakta en kolonn upp på Calton Hill.

Även om pengar till finansieringen av monumentet till en början hade forsat in, blev det snart uppenbart att de inte skulle få in den summa som krävdes. Projektet kunde inte färdigställas och man beslöt att bara göra färdigt den sida som man hade påbörjat.

En del har kallat bygget ”Scotland´s shame” eller ”Edinburgh’s disgrace”, då det aldrig blev färdigbyggt. Men vyn när man tittar upp mot Calton Hill är ganska imponerande och det utgör idag en given turistattraktion.

I början av 1900-talet kom det in flera förslag om att man skulle färdigställa monumentet, men ge det en ny innebörd, t.ex. en hyllning till drottning Victoria, göra det till ett minnesmonument över att unionen varat i 200 år eller för att ära de som hade dött under första världskriget.

Av detta har det dock inte blivit något och det är osannolikt att ”Skottlands skam” någonsin kommer att färdigställas. Dels för de enorma kostnader som det skulle kunna innebära, men kanske framförallt för att det har blivit en symbol för Edinburgh, och det ses inte längre som ett misslyckande, utan som en del av Edinburghs stadsbild.

Nelson Monument

Utsikten från Nelsonmonumentets topp erbjuder kanske den bästa utsikten över hela Edinburgh. Nelsonmunumentet byggdes mellan 1807 och 1816 och syftet var att ära amiral Horatio Nelson och hans seger över fransmännen vid Trafalgar 1805.

Nelson skadades dödligt i slaget och kort efter dennes död beslöts det att monumentet skulle byggas och ha formen av ett stående teleskop. För att få in mer pengar till projektet och dess underhåll beslöt man att för en mindre entreavgift kunde man få komma in i byggnaden och klättra upp de 147 trappstegen och få sig en makalös utsikt. Men snart kom monumentet få en mer praktisk betydelse för sjöfarten i Forth of Leith.

Ett problem många skeppare hade på den här tiden var att kunna ställa tiden rätt, så att deras navigeringsinstrument skulle fungera korrekt. En astronom vid observatoriet på Calton Hill kom upp med en lösning på problemet. Med hjälp av observatoriets instrument hade de en av de mest pålitliga klockorna i Edinburgh och detta skulle komma till användning. En ”tidsboll” sattes längst upp i Nelsonmunumentet. Vid exakt klockan ett på dagen skulle bollen falla ned och skeppen som låg vid Leith skulle kunna ställa sina klockor efter den.

Man inser dock genast svagheten med denna metod. Skottland är inte känt för sina soliga dagar med klar himmel och dåligt väder kunde göra att det var svårt att se monumentet på avstånd.

Det behövdes även en ljudsignal av någon sort, som kunde komplettera ”tidsbollen”. 1861 började man därför att avlossa en kanon från Edinburgh Castle exakt klockan ett (”the one’clock gun”).

Än idag faller tidsbollen klockan ett på vardagar och samtidigt hörs ett dån från Edinburgh Castle, även om dess praktiska betydelse för länge sedan spelat ut sin roll, har det blivit en tradition som troligtvis kommer fortsätta i många år till.

Old Calton Cemetary

I närheten av Calton Hill ligger the Old Calton Cemetery. Här ligger bl.a. Adam Smith, nationalekonomins fader, begravd och här kan man även beskåda det mäktiga Martyrs Monument, som hedrar de som… Men det som kanske mest drar till sig uppmärksamheten är en staty över Abraham Lincoln med en frigiven slav som står och tittar upp på honom. Statyn invigdes 1893 med syftet att hedra de skotska soldater som stred på unionens sida under det amerikanska inbördeskriget. Det är det enda minnesmärket över det amerikanska inbördeskriget, som finns utanför USA:s gränser.

Artur Seat

Arthur Seat består av ett flertal kullar, som är resultatet av ett vulkanutbrott för 350 miljoner år sedan och som sedan slipats till under istiden. Den högsta toppen ligger 197 meter över havet och tar ca en timme att bestiga.

Namnet kommer troligtvis från att det enligt legenden var här som kung Arthur hade ett av sina residens, möjligtvis det berömda Camelot.

Enligt legenden ska David I på 1100-talet, befunnit sig vid foten av Arthur Seat, under en jakttur, när plötsligt en stor hjort uppenbarade sig framför honom. Han kastades av från sin häst och hjorten stod framför honom, med sina stora horn och något vilt i blicken. David var övertygad om att han skulle spetsas av dess horn. Men då skedde något märkligt. Ett kors visade sig mellan hornen, hjorten blev alldeles lugn och lunkade långsamt därifrån.

David var övertygad om att det var ett gudomligt ingripande som hade skett och ville visa Gud sin tacksamhet. Kort därefter började bygget av Holyrood Abbey. Rood är ett ord som syftar till det kors som Jesus korsfästes på. Senare byggdes i anslutning till klostret Holyrood Palace, som under en lång tid var de skotska kungafamiljernas favoritslott.