Edinburgh Castle
År 1296 har kung Alexander III avslutat en del möten på Edinburgh Castle, vilket följdes av en blöt middag. Han hade haft 10 tuffa år bakom sig, då han förlorat sin fru samt sina tre barn. Nyligen omgift med en ung fransk skönhet, var hans största prioritet att producera en arvinge. Möjligtvis var det dessa tankar som gick igenom hans huvud den kvällen, möjligtvis vara han bara sugen på lite älskog. Hursomhelst lämnar han, trots sina rådgivares avrådan, slottet för att rida till sin fru, när det råder full storm utomhus. Dagen efter hittas en nedanför en klippa med bruten nacke.
Det här ledde till en successionsordnings kris. Vem skulle nu bli kung av Skottland? Många var de som hävdade att just de hade de bästa anspråken. För att undvika inbördeskrig bjöds den Engelska kungen in för att agera skiljedomare. Han krävde dock att de erkände hans överhöghet. Vilket de efter mycket om och men gjorde.
Det stod framförallt mellan två kandidater, John Balliol och Robert Bruce d.ä. (farfar till Robert the Bruce). 1292 valde Edward I John Balliol, till familjen Bruce stora ilska. Det var tydligt att Balliol blev en marionett till Edward I. När Edward I 1295 begär att skottarna gör rustningstjänst för honom i det krig som stundar mot Frankrike är måttet dock rågat. Skottland ingår en allians med Frankrike, “The Auld Alliance”, en försvarspakt, där det ena landet lovar att skicka soldater om det andra blir invaderat.
Edward I blir rasande och går med en armé mot Skottland, som han snart besegrar. Han tar landets kronjuveler och “Stone of Scone”, som skotska kungar krönts på och för dem till London, tillsammans med John Balliol, som han sätter i fängelse. Robert the Bruce har under det här kriget kämpat på Edwards sida, då han hatade Balliol och hoppades bli kung om Balliol förlorade. Av detta blev det dock inget, till Robert the Bruce stora besvikelse.
Vid ingången till Edinburgh Castle kan man se två statyer föreställande Robert the Bruce och William Wallace – de två stora frihetshjältarna.
Skottland hade blivit kuvat, men inte helt. I sydvästra Skottland hade en man börjat göra motstånd – William Wallace. Om hans barndom och tidiga historia vet vi inte mycket, förutom att han tillhörde lågadeln. Det som är känt är att han 1297 dödade den engelske sheriffen i Lanark och därefter ägnade sig åt gerillakrig mot engelsmännen. Samtidigt hade ett uppror i norr inletts mot engelsmännen, lett av adelsmannen Andrew Murray.
I september 1297 har de slagit ihop sina styrkor vid Stirling, i hopp om att kunna ta slottet. En engelsk armé kommer för att undsätta slottet. De två arméerna befinner sig på var sin sida om floden Forth. Engelsmännen tar initiativet och börjar gå över den smala bron över floden, där endast två ryttare kan rida bredvid varandra samtidigt. Engelsmännen förväntar sig att skottarna snällt ska invänta till hela deras armé har kommit över innan striden börjar, det var nämligen det ridderliga att göra.
Den bro som vi kan se idag är från 1400-talet och ligget ett tiotal meter från den ursprungliga bron.
The Wallace Monument
Wallace och Murray hade dock inga sådana tankar. De hade stått på en kulle en bit därifrån (där the Wallace Monument nu står) och sett hur den engelska armén långsamt tog sig över. När ungefär hälften av armén kommit över går de till anfall. Engelsmännen som kommit över har inte mycket plats att röra sig på, då floden går runt dem som en hästsko. Det blir en total slakt. Slaget vid Stirling Bridge den 11 september 1297, räknas som en av de största skotska segrarna någonsin. De skotska adelsmännen ställer sig nu på Wallace sida, inklusive Bruce.
Murray dör kort därefter av de skador han åsamkat sig under slaget. Wallace blir dubbad (möjligtvis av Robert the Bruce) och “Guardian of Scotland”, d.v.s. deras ledare, så länge de inte har någon kung. Tyvärr för Wallace kommer lyckan inte hålla i sig. Året efter förlorar han slaget vid Falkirk. Han överlever, men avsäger sig ledarskapet. De närmsta åren kommer han ägna sig åt diplomati (där han försöker få andra länder att stödja deras sak) samt gerillakrig.
Wallacemonumentet blev klart 1869, och byggdes för att ära William Wallace och hans seger vid Stirling Bridge 1297. Det är 67 meter högt och är idag ett museum som går att besöka. Från dess topp får man en utmärkt utsikt över landskapet och får en bra bild över hur den engelska armén som kommit över floden Forth inte kunde röra sig, då floden omringade dem.
Stirling Castle
De kommande åren kommer Edward I att göra flera attacker mot Skottland. Bruce och flera andra adelsmän byter sida vid ett flertal gånger. De vill ha ett fritt Skottland, men de är inte beredda att riskera allt de äger. Därför vänder de ofta kappan efter vinden.
1304 befinner sig Edward I utanför Stirling Castle, som skottarna då för tillfället håller. I slottet inser de att de inte har någon chans och kapitulerar. Edward I vägrar emellertid gå med på detta. Han har släpat med sig “War Wolf”, den största trebuchen som landet någonsin skådat, och han vill testa den! Han gör iordning tält och en svit för sin fru och hennes hov. De har fått bästa platsen för att beskåda den belägring som stundar. “War Wolf” och de andra trebucherna förstör mycket av slottet, innan Edward I till slut går med på deras kapitulation. Men för Edward I är inte allt bra. Han har börjat bli alltmer skröplig och många skottar hoppades på hans snara bortgång.
Robert the Bruce – staty utanför Stirling Castle
Med en sjuklig Edward I, beslutar sig nu Robert the Bruce för att ta upp kampen med engelsmännen och skapa ett fritt Skottland, där han själv är kung. Han låter sig krönas till kung 1306, till Edward I:s stora vrede. Genast skickas en styrka till Skottland för att göra slut på Bruce och det lyckades ganska bra. Bruce tvingas på flykten, flera av hans bröder fångas in och avrättas och dessutom tillfångats hans fru och dotter. Hoppet verkar ute för Bruce som håller sig gömd.
Det är nu den berömda anekdoten om Bruce och spindeln äger rum, i alla fall om man får tro Sir Walter Scott, som är den första som nedteckanar den, ca 700 år efter att det ägt rum… Enligt historien skulle Bruce ha suttit i en grotta och sett en spindel som skjuter ut en tråd för att spinna ett nät, men utan att den lyckas fastna. Ytterligare sju gånger gör den samma sak, innan tråden till slut fastnar och spindeln kan fortsätta spinna sitt nät. Robert insåg, enligt Sir Walter Scott, att även han var tvungen att försöka igen och igen till han lyckades.
Bruce tar nu upp kampen, men för framförallt ett gerillakrig. Han når stora framgångar och allt fler ansluter sig till honom. 1307(?) hade Edward I dött och ersatts av sin mindre duglige son Edward II, som genast vänder hem till England för att reda upp saker. Bruce tar tillfället i akt att göra slut på allt inhemskt motstånd som finns i Skottland.
När vi kommer till år 1314 är han ohotad ledare i Skottland. Edward II tänker dock inte längre låta detta fortgå. Men en mycket stor armé går han mot Stirling för att möta Bruce och hans män, som kanske endast har hälften så många män. Trots detta lyckas Bruce besegra Edward II i slaget vid Bannockburn 23-24 juni 1314 (strax utanför Stirling). Edward II flyr till England, för att aldrig återkomma. Hans fru kommer nämligen senare avsätta honom i en kupp och ha honom avrättad (enligt legenden med ett glödhett järnspett upp genom anus) och deras son Edward III blir ny kung. 1328 erkänner Edward III Skottland som ett självständigt land och Robert the Bruce som dess rättmätiga kung. Året efter dör Robert the Bruce, den kanske störste frihetshjälten i Skottlands historia.
John Damian – mannen med vingarna
James IV (1473-1513)var en av få skotska kungar som brydde sig mer om konst och litteratur än krig och dödande. Det skulle dock inte hjälpa honom, för i likhet med många av sina föregångare dog han en för tidig död, när han stupade i slaget vid Flodden 1513 mot engelsmännen. Men det är p.g.a. honom som renässansen kommer till Skottland. Han bjöd in konstnärer, filosofer och lärda till slottet, men även en alkemist – John Damian.
Damian anställdes av James, både som läkare och alkemist. Han använde sig av iglar i sina kurer, men det gick mindre bra och i källorna kan vi läsa: ”Inom igelkonsten var han en mördare”.
Damian övergav läkaryrket och satsade istället helhjärtat på alkemistkarriären. Flera smältugnar köptes in och Damian fick allt som han behövde för att framställa guld och uppfinna ”ungdomens källa”. Men resultaten uteblev och James började tröttna på att göra utbetalningar till sin alkemist.
Damian inser att han måste göra något för att återvinna kungens gunst och förklarar att han gjort en uppfinning som gör att man kan flyga. Han har byggt vingar av fågelfjädrar och satt fast dem runt kroppen. Han förklarar att han ska flyga till Frankrike. År 1307 ställer han sig på Stirling Castles mur och hoppar ut. Flygturen varar några sekunder innan han når marken nedanför. Lyckligtvis för honom blir landningen mjuk, då han faller ned i en avträdeshög och undkommer med endast ett brutet ben i foten(?). Poeten på slottet som avundsjukt hade sett den uppmärksamhet och de ekonomiska resurser som Damian fått, skrattade gott. Han skrev genast en mindre smickrande dikt om det misslyckade flygförsöket, som han läste upp så ofta han fick tillfälle. James IV lär dock inte ha tappat allt förtroende för Damian, som fick jobba kvar i resten av sitt liv, måhända med en något mindre lön.
Rob Roy – frihetshjälte eller skurk?
Rob “Roy” MacGregor har kallats för Skottlands Robin Hood. Men det är ett epitet som föga stämmer. Snarare var han en laglös man som stal boskap, utövade beskyddarverksamhet och hade ett uselt humör. Han hade dock ett gott ledarskap och det tillsammans med sitt röda lockiga hår gav honom smeknamnet “Roy” (vilket betyder röd och kung).
Han deltog i det andra jakobistiska upproret i början av 1700-talet och hade vissa framgångar till en början, men blev senare fängslad. Han benådades efter 12 år i fängelse och kunde avsluta sina dagar som en laglydig boskapsskötaren. Hans upphöjelse från laglös till folkhjälte kan vi tacka Sir Walter Scott för. Hans bok “Rob Roy” blev en oerhörd succé och definierades nu av allmänheten som en skotsk frihetshjälte, som kämpade för Skottland under de jakobitiska upproren (även om dessa krig egentligen inte är några självständighetskrig) och hjälpte de fattiga.
Statyn av Rob Roy går att beskåda nedanför Stirling Castle.